Textruta: Några av de växter som finns i vårt sjösystem. Hittar ni andra väter i sjösystemet är ni välkomna att redovisa de så vi kan uppdatera denna sidan

Textruta: Vad är det som växer i vårt vattendrag?   När jag slagit vass efter kanten uppströms spången i Slåtterängsån fick jag en idé om att ta reda på vilka växter som breder ut sig i vårt vattendrag. Som hjälp hade jag Björn Ursing ”Fältflora i färg” för att artbestämma vilka växter som finns.   Det finns ingen logisk uppläggning på växternas inbördes rangordning utan jag redovisar dem rakt upp och ned som jag noterat dem. Torgny Österberg   Bilderna är hämtade från Internet. (http://www.bioresurs.uu.se/myller/sjo/sjofakta1.htm#nere)                                          (http://linnaeus.nrm.se/flora/orm/equiseta/equis/equiflu.html)                                          (http://www.biopix.dk/Photo.asp?Language=sv&PhotoId=11425

Textruta: Bredkaveldun                         Beskrivning. Bredkaveldun är en högväxt vattenväxt med de för kaveldunen (Typha) typiska kolvlika axen. Bladen är platta, oftast grågröna, två centimeter breda och kan bli ända upp till tre meter långa. Honblommorna sitter samlade i det nedre tjocka axet (kolven), medan hanblommorna sitter samlade i det övre tunnare axet. Honaxet är som moget svartbrunt och ungefär tre centimeter brett. Hanaxet är oskaftat, det vill säga att det sitter i direkt anslutning till honaxet. Pollenkornen är förenade i tetrader. Bredkaveldun är lik smalkaveldun (T. angustifolia), men den senare är spädare och har smalare blad, tunnare rödbrunt honax och ett tydligt mellanrum mellan hanax och honax. Hybrider mellan de båda arterna förekommer.   Utbredning. Bredkaveldun är ganska vanlig från Skåne till Uppland men förekommer sällsynt även längre norrut. Den återfinns i såväl sötvatten som bräckvatten och kan växa på upp till två meters djup. Oftast hittar man den i näringsrika sjöar eller åar och diken. Första fynduppgift publicerades av Celsius år 1732 (Nordstedt 1920).   Användning. Bredkaveldunets blad användes förr bland annat för att fläta mattor eller täta tunnor, se också släktet kaveldun (Typha).

Textruta: Gäddnate                       Beskrivning. Gäddnate är en stor och grov vattenväxt med grenig stjälk. Stjälken kan bli ett par meter lång. Snärpslidorna är mycket långa, omkring tio centimeter, och grova. Flytbladen är långskaftade med fem till tio centimeter lång, elliptisk, grågrön till gulgrön bladskiva, som ofta är rödaktig på undersidan, de har ett flertal parallella bågböjda nerver. Mellan bladskivan och bladskaftet sitter en förtjockad led som är karaktäristisk. Undervattensbladen försvinner tidigt men ofta sitter de rännformade bladskaften kvar. Blommorna sitter i tjocka, fyra till fem centimeter långa ax som sticker upp ovanför vattenytan. Frukterna är ganska stora och släta. Gäddnate är lätt att känna igen på sina stora, elliptiska flytblad och avsaknaden av undervattensblad. Arter som bäcknate (P. polygonifolius) och källnate (P. coloratus), som båda har välutvecklade flytblad, skiljs genom betydligt mindre storlek och betydligt kortare snärpslidor. Gäddnate korsar sig med gräsnate (P. gramineus) och den uppkomna hybriden kännetecknas av kortare snärpslidor och utvecklade smala undervattensblad. Arten vattenpilört (Persicaria amphibia) har också flytblad och växer ofta tillsammans med gäddnate. Dess flytblad avviker dock genom att vara parallellsidiga och ha en avvikande bladnervatur med en mittnerv och ett flertal tvärställda sidonerver.   Utbredning. Gäddnate är allmän i hela landet, den växer i sjöar, åar och dammar, gärna på dyiga bottnar i näringsrikt vatten. Första fynduppgift publicerades i Rudbecks Hortus Botanicus 1685 (Nordstedt 1920).

Textruta: Sjöfräken                           Beskrivning. Sjöfräken är en stor fräkenväxt (Equisetaceae) med ogrenad eller mycket sparsamt grenad stjälk. Den kan bli drygt en meter hög och har mörkgröna nästan släta stjälkar som blir räfflade om de torkar. Stjälken är lätt att trycka ihop och i tvärsnitt ser man att den innehåller en mycket stor mittkanal som är omgiven av små sidokanaler. Bladslidorna kring stjälken är rent gröna och har spetsiga, mörka, glänsande tänder. Sporangiesamlingarna bildas i toppen av de gröna skotten. Sjöfräken hybridiserar med åkerfräken (E. arvense), hybriden kallas strandfräken (E. x litorale).   Utbredning. Sjöfräken är vanlig i hela landet, den växer helst i vatten men även på sumpiga ställen. Första fynduppgift publicerades av Bromelius i Chloris gothica år 1694 (Nordstedt 1920).                                                  

Textruta: Stor Igelknopp                               Beskrivning. Stor igelknopp är högväxt vatten- eller sumpväxt. Stjälken är styv och kan bli över en meter hög. Bladen är också styva och upprätta, en till tre centimeter breda, trekantiga men mot spetsen platta. Blomställningen är grenad och har ett till fyra honhuvuden och flera små hanhuvuden, skaften utgår från bladvecken. Arten är den största och kraftigaste av de svenska igelknopparna (Sparganium) och är ganska variabel. Den delas upp i fyra underarter, där underarten stor igelknopp (ssp. microcarpum (Neuman) Domin) är den vanligaste i vårt land. De andra underarterna, sotigelknopp (ssp. erectum), glansigelknopp (ssp. neglectum (Beeby) Schinz & Thell.) och klotigelknopp (ssp. oocarpum) (Celak.) Domin), skiljs genom olika utseende hos frukterna.   Utbredning. Stor igelknopp återfinns främst i södra och mellersta Sverige till Uppland, längre norrut är den sällsynt. Den växer i näringsrika sjöar och åar. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Textruta: Missne                           Beskrivning. Missne är en lågväxt, men tämligen kraftigt byggd, flerårig ört. Den har en grov krypande jordstam från vars spets utgår både blad och en blomstjälk. Både stjälken och de långa bladskaften är trinda och porösa av talrika luftkanaler. Bladen är blankt mörkgröna, med en decimeterbred, hjärtlik bladskiva som har fjädergrenad nervatur, vilket är ovanligt bland enhjärtbladiga växter. Blomställningen är en kort och tjock kolv med oansenliga blommor, den omges vid basen av ett stort hölsterblad som är grönaktigt på utsidan men vitt på insidan. Frukterna är röda bär som sitter många tillsammans på blomkolven. Missne liknar ingen annan svensk växt när den blommar. Vegetativa exemplar känns igen på de blanka hjärtlika bladen. Utbredning. Missne är ganska vanlig i hela landet utom i fjällkedjan. Den växer blött, ofta på torvblandad dy i skogskärr och myrkanter, men också i kanten av näringsrika sjöar. Första fynduppgift publicerades år 1684 (Nordstedt 1920).   Övrigt. Den art med stora vita hölsterblad som i blomsterhandeln går under namnet kalla, eller begravningskalla, tillhör ett annat släkte och dess vetenskapliga namn är Zantedeschia aethiopica.

Textruta: Pilblad                              Beskrivning. Pilblad är en vattenväxt som är lätt att känna igen på de pilformade upprätta bladen och de vita blommorna som sitter i kransar i en smal klaselik blomställning. Bladen kan vara av flera olika typer, undervattensbladen är linjära, flytbladen kan vara ovala eller pilformade, och de upprättstående bladen har pilformade bladskivor. Pilblad blommar i juli-augusti. Blommorna har tre vita kronblad med purpurfärgad bas. Alla blommor är enkönade och de övre är hanliga medan de nedre är honliga, honblommorna blommar i regel före hanblommorna för att på så sätt minska risken för självpollinering. Hanblommorna, som är något större än honblommorna, har vanligen purpurröda ståndarknappar. Nötterna är fem till sex millimeter långa och sitter i huvudlika samlingar. Pilblad växer ofta på grunt vatten och utbildar då de karaktäristiska pillika bladen. På djupt vatten bildar den sterila former med långsmala bandlika blad, och växer då ofta tillsammans med undervattensformer av andra arter som igelknopp (Sparganium emersum) och säv (Schoenoplectus lacustris). Pilblad kan korsa sig med den nordliga arten trubbpilblad (S. natans), den senare saknar upprättstående blad, har hanblommor med gula ståndarknappar, samt mindre nötter som bara är tre till fyra millimeter långa.   Utbredning. Pilblad förekommer från Skåne till Medelpad, men saknas helt i stora områden av landet, till exempel på Öland och Gotland. Den växer oftast i grunt, näringsrikt vatten. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Textruta:   Vit Näckros                 Beskrivning. Vit näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora runda flytblad och stora vita blommor, de största hos någon svensk växt. Bladen är runda till brett äggrunda med sidonerver som är förenade i kanten, bladundersidan är ofta rödaktig. Vit näckros blommar från juni till augusti. Blomman har fyra gröna foderblad och talrika vita kronblad, sällsynt förekommer också en form med röda kronblad, så kallad röd näckros (f. rosea). När blomman blivit befruktad böjs frukten ner under vattnet för att mogna. Den köttiga fruktkapseln löser upp sig vid mognaden och fröna, som är försedda med ett luftfyllt bihang, kan flyta med vågor och strömmar innan de slutligen sjunker till botten. Vit näckros är variabel och delas i flera underarter, vilka ibland betraktas som egna arter. Huvudunderarten sydnäckros (ssp. alba), har stora blad, blommor med talrika märkesstrålar, platt blomfäste och taggiga pollenkorn. Underarten nordnäckros (ssp. candida (C. Presl) Korsh.) har mindre blad, blommor med färre märkesstrålar, konkavt blomfäste och vårtiga pollenkorn. Den tredje underarten, atlantnäckros (ssp. occidentalis (Ostenf.) Hyl.), liknar mest nordnäckros, men har en kal zon utan ståndare närmast märkena. Den gula näckrosens (Nuphar luteum) blad skiljer sig från den vita näckrosens genom sin mer avlånga form, sina sidonerver som ej är förenade i kanten och sin gröna undersida.   Utbredning. Vit näckros är vanlig och förekommer i hela landet. Sydnäckros (ssp. alba) finns upp till Uppland, men även i Värmland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland, medan nordnäckros (ssp. candida) är vanligast i de nordliga landskapen. Första fynduppgift publicerades 1684, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920). Användning. Jordstammen kan bli nästan armtjock och är rik på stärkelse, torkad och malen har den använts till nödbröd. Vit näckros och även den rödblommiga formen, som kallas röd näckros, är omtyckta som dammväxter.

Textruta: Gul näckros                 Beskrivning. Gul näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora flytblad och gula blommor. Bladen är äggrunda med sidonerver som inte är förenade i kanten och bladundersidan är grön och kal. Gul näckros blommar i juni-juli. Blommorna är plattat klotrunda och fyra till fem centimeter breda med fem stora foderblad, kronbladen är små och ståndarknapparna är långsträckta. Märkesskivan vanligen har ett tjugotal märkesflikar. Fruktkapseln mognar ovan vatten till skillnad från frukten hos vit näckros (Nymphaea alba). Gul näckros kan förväxlas med dvärgnäckros (Nuphar pumila), den senare är dock till alla delar mindre, blommorna är bara upp till tre centimeter breda, ståndarknapparna är ungefär lika långa som breda, märkeskivan har vanligen bara ett tiotal märkesflikar och bladen är ofta dunhåriga på undersidan. Hybrider mellan gul näckros och dvärgnäckros förekommer i de områden där båda arterna finns. Blad av vit näckros (Nymphaea alba) skiljs genom rundare bladskiva som ofta är rödaktig på undersidan, samt nerver som är förenade i kanten.   Utbredning. Gul näckros är vanlig från Skåne till Norrbotten, på Öland, Gotland och i fjälltrakterna är den ovanlig. Första fynduppgift. Arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920). Användning. Rotstocken kan användas till nödbröd.