Textruta: Blomvass             Beskrivning. Blomvass är en vattenväxt med ljust vitröda blommor som sitter i stora flockar. Blomstjälkar och blad kan bli över en meter långa. Bladen är vanligen styvt upprätta, smala och vasst trekantiga i tvärsnitt. På djupt vatten kan blomvass växa helt nedsänkt och bildar då bara långa flytblad som kan påminna om dem hos vissa igelknoppar (Sparganium). Blomvass blommar från juni till augusti, blommorna har kronbladslika kalkblad som sitter i två tretaliga kransar och mörkt purpurröda fruktämnen. Frukten består av sex baljkapslar som är förenade vid basen. Blomvass kan knappast förväxlas med andra arter. Utbredning. Blomvass är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige och i Norrlands kustland, i övriga landet är den sällsynt eller saknas. Den växer i näringsrika sjöar, åar, dammar, diken. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920). Användning. Retzius (1806) skriver att av bladen "flätas wackra mattor, stolsäten och dylikt".

Textruta: Kolvass                 Beskrivning. Säv är ett högväxt halvgräs med trint strå. Strået är mörkgrönt och bladen är oftast starkt reducerade och består bara av korta basala slidor. På djupt eller rinnande vatten kan dock arten ibland utveckla långa smala blad men istället blir då strået förkrympt. Axsamlingen består av flera mångblommiga ax, stödbladet är långt och når över axsamlingen. Axfjällen är jämnbruna och saknar körtlar. Blommorna har tre märken. Nöten är trekantig. Säv kan förväxlas med blåsäv (S. tabernaemontani), men den senare är mer blågrön i färgen och har axfjäll med röda körtlar, blommor med två märken, samt plattad nöt. Utbredning. Sjösäv finns i hela Sverige och är vanlig överallt utom i landets norra delar. Den växer bara i sötvatten, medan blåsäv (S. tabernaemontani) huvudsakligen återfinns i bräckvatten. Nyman (1868) har en målande beskrivning av sävens växtplats: "Den växer gerna der vattnet är så djupt, att det icke kan bottenfrysa, och den uppträder vanligen så talrikt och i så täta massor att den bildar på vattnet riktiga små skogar, i hvilka vinden leker då den under sin gång kröker den böjliga Säven, med hvars mörka strån Svärdsliljan gerna blandar några lysande gula blommor". Första fynduppgift är från 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920).   Användning. Säv har bland annat använts till taktäckning och även till att fläta mattor, tunnbindare utnyttjade stråna för tätning. Stråmärgen kunde torkad och malen nyttjas till nödbröd. Linné berättar i Flora Lapponica 1737 om hur stråna utnyttjades som simdynor, han skriver att "Emedan stjälkarna äro svampiga, kunna de, sedan de afskurits, med största lätthet flyta på vattnet. Därför bruka gossar i Sverige sammanbinda dem till knippor, med hvilka de kunna hålla sig uppe, så att de ej sjunka, under det att de söka lära sig simma." (i svensk översättning av T. M. Fries, 1905).

Textruta: Vattenpest                   Beskrivning. Vattenpest är en slingbildande ört som lever nedsänkt i vatten. Stjälkarna kan bli upp till två meter långa. Bladen sitter vanligen i kransar, tre till fyra tillsammans, de är oskaftade och trubbiga med finsågad kant. Vattenpest blommar från juli till september med vita blommor som har tre inre vita kronbladslika hylleblad och tre yttre gröna foderbladslika hylleblad. Blommorna är enkönade och endast honplantor är kända i Europa. Vattenpest är endast möjlig att förväxla med smal vattenpest (E. nuttallii), men skiljs på bladens bredare form och att de inte är kloböjda. Skottspetsens blad är i stället brett tunglika. Utbredning. Under 1800-talet inkommen till Europa från Amerika och numera vida spridd i de flesta länder. Vattenpest är idag vanlig från Skåne till Dalarna men har förekomster ännu längre norr ut. Den påträffas allmänt i dammar, näringsrika sjöar och andra sötvatten och är den art i släktet som dominerar i vattnen i västra Mälaren. Första fynduppgift är från Brogårdsdammen vid Skara, Västergötland där den hittades 1873 eller 1874, fyndet publicerades år 1878 av J. Eriksson i Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift, det finns dock äldre insamlingar av arten från Uppsala (Hylander 1971). Enligt S. Birger i Om förekomsten i Sverige af Elodea canadensis L. C. Rich. och Matricaria discoidea DC. (Arkiv för Botanik Bd. 9 No. 7, 1910) upptäcktes den som ny för Europa i en damm vid Warringstown på Irland år 1936.

Textruta: Hornsärv            Beskrivning. Hornsärv är en slingformad, flerårig vattenväxt som kan bilda stora bestånd under vattnet. Stjälkarna är ganska sparsamt greniga och har kransställda, en till två gånger gaffelgreniga blad som ofta är något broskartade i konsistensen. Bladen är ganska styva och i kanten försedda med grova vårtlika tänder. Arten förökar sig huvudsakligen vegetativt genom att bitar av slingorna lossnar. Den blommar under vattnet när vattentemperaturen har stigit, oftast i juli-augusti. Växten är sambyggare, med enkönade blommor på samma planta. Blommorna sitter enstaka i bladvecken och är mycket oansenliga. Frukten är en nästan halvcentimeterlång nöt, som har slät yta och tre hornlika utskott av vilka ett är bildat av stiftresten. Den andra arten i släktet, vårtsärv (C. submersum), skiljer sig genom att bladen är tre till fyra gånger gaffelgrenade, mjukare och slakare i konsistensen, samt att frukterna har vårtig yta och saknar hornlika utskott.   Utbredning. Hornsärv är ganska vanlig i södra Sveriges slättbyggder, den lever i näringsrika sjöar, dammar och åar. I andra delar av landet är den sällsynt. Det nedsänkta levnadssättet gör att arten är lätt att förbise. Första fynduppgift är från Uppland och publicerades 1732 (Nordstedt 1920).

Textruta: Vattenblink           Beskrivning. Vattenblink är en flerårig ört som lever nedsänkt i vatten. Den har slankig stjälk och bildar talrika utlöpare och växer därför oftast i täta bestånd. Bladen är ljusgröna, kamlikt parflikiga med smala, plattade flikar, de sitter i rosetter i skottspetsarna, men är strödda nedtill. Vattenblink blommar från maj till juli. Blomställningen sitter på en trind ihålig stjälk som sticker upp ovanför vattenytan, den består vanligen av fyra till sex kransar med blommor i en klaselik samling. Blommorna är stora, vita eller blekrosa med utbrett bräm och smalt kronrör. Stödbladen är smala. Stiftet varierar i längd hos olika exemplar, vissa har kort stift, andra långt, detta fenomen kallas heterostyli och förekommer också bland annat hos släktet vivor (Primula). Frukten är en klotrund kapsel som då den mognar böjs nedåt, den öppnas med längsgående springor längs sidorna, men sitter ihop både upptill och nedtill. Det vattenlevande levnadssättet, de parflikiga bladen och stora vita till rosa blommorna gör vattenblink lätt att känna igen. Utan blommor kan vattenblink möjligen förväxlas med kransslinga (M. verticillatum), men den senare har kransställda blad med trådfina bladflikar.   Utbredning. Vattenblink är ganska ovanlig och lever i grunt näringsrikt vatten, i dammar, diken och skogskärr. Den förekommer från Skåne till Hälsingland. Första fynduppgift publicerades av Bromelius i Chloris gothica 1694 (Nordstedt 1920).

Textruta: Vattenstäkra                   Beskrivning. Vattenstäkra är en kal, ett- eller tvåårig, vattenlevande ört som kan bli drygt en meter hög. Stjälken är upprätt och grenig, något uppblåst och ihålig i nedre delen. Bladen är upprepat parflikiga med oskaftade småblad och fint inskurna flikar som är trubbiga i spetsen. På undervattensblad är bladflikarna trådfina. Vattenstäkra blommar i juli-augusti med små vita blommor som sitter i omkring fem centimeter breda, välvda flockar. Flockarna har enskilt svepe av smala, spetsiga svepeblad och ibland finns också ett fåbladigt allmänt svepe. Frukterna är långsmala, drygt fyra millimeter långa och har rundade åsar, samt ett kort stift. Vattenstäkra är lätt att känna igen på sin greniga, nedtill uppblåsta och ihåliga stjälk, samt sina sirligt småflikiga blad. Utbredning. Vattenstäkra är mindre allmän och förekommer från Skåne till Medelpad. Den växer på blöt jord eller i grunt vatten vid näringsrika sjöar, dammar och åar. Första fynduppgift publicerades i Bromelius Chloris gothica 1694 (Nordstedt 1920).